Att känna saknad, längtan. Att känna sig frånvarande och långt borta, det är förjävligt. Det börjar sina i tålamodet nu och jag börjar känna mig ihålig utan det här i min vardag mer än per telefon. Jag känner att det saknas något, att jag inte riktigt är hel. Dessa människor är hela mitt liv, de är allt jag är och ordagrann kärlek. Hade det inte varit för Niclas hade jag legat i fosterställning för tillfället och bokat första bästa flyg hem alternativt börjat cykla hem till Östersund bara för att få krama om dom. Nej, det är en brutal hemlängtan och saknad för tillfället samtidigt som det känns otroligt långt kvar till jul och när det gäller mitt längtahemochsakna-mode känns hösten längre än någonsin.