fucking kliché baby
Jag har en underliggande ångest. Med underliggande menar jag att den ligger under revbenen men över bröstkorgen, det känns nästan som att jag kan ta på den. Jag vet vad den beror på, eller jag tror mig veta varför iallafall. Vanligtvis när jag i dagsläget äter för mycket, för sött, för fett eller för onyttigt så kräks jag. Det har någonstans blivit min trygghet, tryggheten i att kräkas, tryggheten att veta att min kropp säger ifrån själv och jag behöver inte göra något själv. Det är fruktansvärt att hänga över toaletten det är det, men det är ett lugn i kroppen efteråt och jag kan inte hjälpa att jag tycker det är skönt och att det är min vägledning och hjälp. Problemet är att idag har jag ätit kakor. Kakor och kex. Jag åt inte ett halvt kex, jag åt några stycken, sen blev jag mätt och åt inga fler. Efter ett tag började jag fundera över det. Varför kräks jag inte? Varför kommer dom inte upp igen? Kakor är deg, och även om dom är små så innehåller dom jättemycket socker, och små chokladbitar. Varför vill dom inte komma upp igen? varför säger inte kroppen ifrån? När jag funderat på detta tillräckligt började jag må illa per automatik, troligen för att det psykiska blev fysiskt. Men kroppen ville inte lämna tillbaka kakorna, kroppen ville inte kräkas. Jag får panik inombords och tror att jag ska bli tjockare igen, att jag ska gå upp 37 kilo på en gång igen nu. Det här är inte bra, inte alls. Jag måste ändra det här tankesättet, det bådar inte gott inför framtiden att få den här paniken för ett par kakor som jag inte kräks upp efteråt. Dietisten skulle förmodligen slå mig över käften. Inte på grund av kakorna, utan på grund av hur jag tänker. Samtidigt känner jag att det såklart kan bero på att jag i övrigt haft en relativt dålig dag. Både gällande maten och allmänt. Imorgon åt jag en hårdmacka med en skinka på klockan 07.30 och inte för att jag var hungrig utan för att jag kände att jag var tvungen. Sen åt jag inget mer på hela dagen förän vid 14.30 när det var dags för lunch. Utöver detta har jag inte ätit något annat än kakorna och det är värdelös. Min kropp är trött, så trött. Eftersom jag varit på kontoret i Stadshagen idag byter jag ju buss i Kista. Så innan jag satt mig på sista bussen nu gick jag in i köpcentrumet i Kista med en avsikt, hitta en klänning. Hitta en liten, kort klänning med push-up och utan axelband. Motivationsklänningen, klänningen som är mitt slutgiltiga mål. Och jag hittade den, det gjorde jag. I kortaste laget, liten storlek och utan axelband. Jag försökte inte ens prova den, jag gick bara till kassan och betalade. Tittade inte ens på prislappen. Det är många kilon kvar tills den ens går på över huvudet ungefär. Men jag ska kunna ha den, så småningom, längre fram, när jag är klar, när jag är normalviktig. Den får hänga i garderoben så länge, den får hänga där och vara min korta slampiga klänning tills jag kan ha den. Sen åker den på, men svarta nylonstrumpbyxor och mina höga pumps. Den dagen ska jag vara så stolt och ingen ska kunna plocka ner mig från piedestalen, jag kommer vara stolt över min resa och det kommer ha varit värt allt blod, all svett och alla tårar. Jag lovar att kasta upp en bild på den så fort jag kommer hem. Och på tal om hem är jag snart hemma och får förhoppningsvis kliva in i en famn som är beredd på att ta emot en ganska trasig flickvän, som för tillfället tappat hoppet om det mesta och känner sig tjockast i hela världen.
![]()
Trackback
November 2014
Mandy
21:57:21
om du vill, härifrån
Allmänt
Blogg.se Stil