beside me when the sirens calling

Jag viker ut mig i bloggen. Vem bryr sig? Det är min blogg. Det är min kropp, mitt liv och min förbättring, mina framsteg. Jag är stolt över mig själv. Jag kan, oftast, se tillbaka och veta att jag klivit därifrån. Jag vet att det är långt kvar, men de milen som ligger i perforin nu är de viktigaste och dom är passerade. Jag är glad, jag är lycklig, jag skrattar. Jag mår bra, jag är frisk och jag är hälsosam. Resten är oviktigt. Gamla Frida är begraven, och nya Frida är #sizelycklig och en otroligt fin människa på alla sätt och vis! Ingen trycker ner mig, det är enbart slöseri med tid.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback