idag, när jag klivit upp i bra tid och är pigg då ska det såklart regna..
det får gärna blåsa lite eller vara kallt, men regn är verkligen pissigt väder.
visst, det är mysigt när man sitter inne med tända ljus, en kopp kaffe och läser en bok men inte när man vill gå ut ett tag, då är regn inte mysigt alls..

nåja, får väll sysselsätta mig med den nya boken jag nyss börjat med tills det förhopningsvis slutar regna!
(sen har jag ju såklart massa andra avenyn-avsnitt som ska ses)

här är iallafall boken jag just nu läser;

Redan som barn reflekterar Alex över att hans pappa inte kastar upp honom i luften och busar med honom som kompisarnas pappor gör. Och som ung vuxen bär han en ständig oro för att pappan ska gå upp mitt i natten och råka trilla. Mer än en gång har det hänt att han fått lämna krogkön för att i ilfart åka hem och hjälpa pappa. Och istället för att komma hem på den årliga kräftskivan får han och fadern vänja sig vid att ses på ålderdomshemmet med insmugglade kräftor och whisky. 

Allan Schulman gick bort 2003, Alex var då 27 år, Allan 84. Efter begravningen kämpar Alex med sina egna känslor och han blir en mästare på att stänga av dem, tills en dag då det inte går att hålla dem tillbaka längre. 

I Skynda att älska får man möta en ny sida av Alex Schulman. Det är ett slående ömsint, vemodigt och kärleksfullt porträtt av en far. Vemod och sorg blandas med humor och oceaner av kärlek.


kanske inte det bästa bokvalet för just mig, när den handlar om just det... en pappa.
men herregud det verkar vara en bra bok och det är garanterat nyttigt att läsa,
så det blir så ändå.

det kan ändå inte bli värre en den förra boken jag läste, där jag kunde känna igen mig själv i så otroligt mycket och den boken handlade liksom om ångest & depression.

en liten text ur skynda att älska:

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.


jag tror det är en underbar bok.