nu har jag läst kortet som var medskickat och jag lipar som ett barn som ramlat och slagit sig..


hon vet vad jag behöver och utan att jag säger något,
hon kommer ihåg att jag kollade efter en svart kjol och glömde mina skinnhandskar på tunnelbanan..
hon behöver inte läsa min blogg för att veta om dom gångerna jag är ledsen, det känner hon ändå bara genom mitt sätt att säga hej i telefonen.
hon är en av mina allra bästa vänner någonsin och trots att vi haft lite fnurra på tråden så är det ingenting som försvinner.
alla sjuuuka minnen vi har tillsammans är sånt som man bara har med vissa, ja ni fattar vad jag menar..
det skulle kunna gå tjugo år utan att vi ses men jag skulle ändå kunna åka till fågelbärsvägen och det skulle vara som om det bara gått två dagar.
det tog oss en halv dag innan vi pratade med varandra oavbrutet, nu har vi känt varandra i tre år men det känns som etthundratre..






jag älskar dig min vän,
och nu vill jag åka hem och sitta i hundkojan och snacka skit med dig <3