jag sa ju igår att jag skulle skriva en sak angående pappa, och jag gör det nu så har jag det gjort sen...


igår tänkte jag på hur bra jag mår, hur glad jag är och hur lycklig jag är när pappa inte är närvarande.. det är hemskt, jag vet men det är även sanningen och man ska inte blunda för sanningen.



jag är van vid att han inte ringer, jag är van vid att han inte undrar hur jag mår, jag är van vid att han inte undrar hur jag har det, jag är van vid att han inte undrar om jag behöver något, jag är van vid att han inte saknar mig och jag är van vid att han fullständigt skiter i mig!



ärligt talat så gör det inte ont, jag gråter inte och jag tycker inte synd om mig själv på något vis..
jag tycker synd om honom, jag tycker synd om pappa som kanske inte riktigt förstår vad han gjort, eller vad han håller på med.. det finns ingenting han kan göra för att ''göra allt bra igen'' och jag kommer aldrig någonsin se honom som den människa han förut var och om ni undrar om jag någonsin kommer se honom som min pappa igen så är svaret nej, det kommer jag inte.. jag säger pappa, jag skriver pappa men jag menar det inte som ordet pappa innebär.. en kärleksfull, beskyddande, omtänksam, omhändertagande far.



jag har drömt flera gånger att jag träffat pappa och han har bönat och bett, frågat vad han ska göra för '' att göra allt bra igen''och jag blir lika arg i varje dröm, och jag skriker lika högt och jag säger samma sak;
det finns inget du kan göra, du har redan förstört så mycket och om du inte förstört allt så är det lilla som är kvar för lite för att få till någonting av, du är som död för mig..



sen kommer det såklart komma tillfällen där jag ''måste'' träffa honom, och jag har kommit fram till att nästa tillfälle är när lillebror tar studenten nästa sommar, så som tur är så är det ett tag kvar!

jag skulle kunna träffa honom innan det, men isåfall utav en anledning..
att ge honom en rejäl jävla utskällning, så mitt saliv sprutar och hans hår står rakt bakåt för de gånger han bortprioriterat och åtsidosatt mina småsyskon.. mycket kan jag ta, men jävlar vad förbannad jag blir när jag hör att han beter som en idiot jämtemot dom.. då kommer storasystersinstinkten fram och jag vet inte hur många gånger jag låtit stolheten vunnit och jag har låtit bli att ringt upp honom för att säga honom ett par sanningen ord.

det jag skulle säga var att det är konstigt hur det är..
att man kan må bättre utan en förälder än med, och att man inte vill ha med sin pappa att göra?
det är helt otroligt att det är så, att en förälder kan göra ett barn så illa att barnet aldrig mer vill ha med denne att göra, helt otroligt..



men så är det, och inga tårar fäller jag för det!
mitt liv är så här, lite har jag valt själv men det största strået till stacken har det största svinet, min pappa dragit.
jag är glad ändå, jag är lycklig ändå, jag skrattar ändå och framförallt så går mitt liv vidare så himla bra ändå!
jag hoppas såklart att han är nöjd, att han är lycklig och att han trivs med sitt liv även om jag absolut inte vill vara en del av det livet.

ja det var väll det jag skulle skriva,
nästa inlägg blir om något roligare och mer intressant.. jag lovar!