varje vinter följs utav en vår
Allmänt
November 2014
Blogg.se Stilvarje vinter följs utav en vår
23:03:20 | 
ja, vi tänkte som barn
i förhållande till något annat
you gotta love being you
man väcker en ångest när man släcker en annan
take something new
I wonder who you're dancing with now
och den brusar inte upp
Don't screw this up
he's drivning back with us
Mentally, I'm done
Idag är ingen bra dag
dagens jämförelsebild
äckligt, äckligt, äckligt.jag känner sån avsky för bilden till vänster. men den är perfekt, perfekt att jämföra med. perfekt att inte längta tillbaka till.get it by the ocean
make someone happy
operationens baksidor
alors on dance
No art is made of happiness
imagine a world without me
numbers of update
Little things
When i'm with you
And i'm still fact, she's fiction
Your eyes are hunting me
Du har det, det har du alltid haft
baby in our wildest moments
kärlek vid sista ögonkastet
men jävla skithelvete
quote
two questions right
You are, Lewis
second goal taken
jaha, då var trettio kilo som försvunnit från kroppen.
trettio kilo? från vart? jag känner mig tjockare än någonsin nu, därför känns det så märkligt att det funnits trettio kilo till. jag har inte satt upp något mål på trettio kilo, inte så att det blir något roligt inköp som plattången vid tjugo kilo. nästa mål är -40 kilo och då tror jag nästan jag bestämt att det blir en tatuering, det är ju ingen förbrukningsvara om man säger så.
det är fortfarande helt ofattbart att det är samma tjej på båda bilderna, och ännu värre att jag känner båda två.
reminder
Lägger inläggen från min operationsblogg i kronologisk ordning här nedan,
det är tre månader sen jag la mig under kniven.
A place about to blow 131210:
Det varit en okej natt, jag hade lite ont vid sjutiden imorse men det gick snabbt över ovanligt snabbt och jag kunde somna om. Det är obeskrivligt skönt att allting blir mycket bättre, lyckan är svår att beskriva. Vid 11.00 befann jag mig på sjukhuset för att träffa sjuksköterskan. Vi gick igenom resultatet efter min provtagning och det såg bra ut! Det är en marginell skillnad på ett värde, min kropp tar inte upp medicinen ordentligt men det är något som går att komplettera. Hon tyckte att jag lyckats gå ner otroligt bra och vi kollade också på slutmål för viktnedgången. Vi har lite olika visioner om målvikten men 70 kilo kommer det att bli för min egen del, även om hon säger 75 kilo, haha. Vi tog även midjemåttet och jag stod bara och gapade. Vid mitt första besök mätte måttbandet 139 centimeter, denna gång mätte det 100 centimeter. Det är 39 centimeter skillnad, det är helt jävla otroligt. Jag har ju inte mätt mig själv sen förra veckan heller men det är helt otroligt. Så 20 kilo lättare sen den 14 oktober och 39 centimeter smalare i midjan. Kom igen liksom, är det ens möjligt? Jag är nöjd, jag känner framgång och jag känner ingen ånger längre över att jag gjort operationen. Nu är det bara att blicka framåt mot allt som kommer, helt fantastiskt. Ser fram emot att hämta ut min plattång på posten först och främst! Haha.
First goal taken 131209:
Idag är en bra dag. Jag är glad och jag är tacksam över att jag fått gjort operationen. Inatt har jag varit krampfri igen, så otroligt skönt. I lördags natt gick det inte lika bra men det var skönt att vakna imorse och fått sovit hela natten. Vid 10.00 var jag på sjukhuset för att träffa dietisten, det gick superbra och hon var stolt över hur jag förhållit mig till allt trots alla komplikationer. Komiskt nog hade hon en bakgrundsbild på sin dator som bestod av två stora vinglas och en vinflaska, det tyckte jag var jätteroligt? Haha. Det är en stor dag idag också, jag har gått ner 20 kilo! Hela 20 kilo, helt otroligt. Det känns så skönt! Firade med en cola zero och en ny plattång från GHD. Otroligt svindyr men den är helt amazing, otroligt dyr! Men 1600:- är det värt efter alla turer. Jag är 20 kilo lättare än för 5-6 veckor sen, det är helt sjukt. Det betyder alltså att mitt första delmål är uppnått! Nu är nästa mål att komma ner på tvåsiffrigt, bara 2 kilo kvar till dess men det är också ett stort steg på vägen för mig.
Life will smile for you again 131207:
Jag är glad, allting blir så mycket bättre. Inatt är första natten som jag inte haft någon krampattack alls, åtminstonde inte så att jag vaknat av det och haft ont. Det har varit så skönt att sova från den tidpunkten jag somnar tills det att väckarklockan ringer, att få känna sig utsövd och slippa vakna i omgångar hela nätterna. Det kanske är en världslig sak att känna total lycka över men det är fantastisk och det ger mig så bra hopp för framtiden. Jag måste bara få ihop detta med ätandet också, jag äter alldeles för oregelbundet när det inte är vardag och mina matklockor på mobilen ringer. Idag åt jag frukost vid 09.00 sen gick hela dagen och middagen kom vid 18.00 och där emellan åt jag en skiva rostbiff och en halstablett, det går verkligen inte. Ny dag imorgon, en ny möjlighet att få till en perfekt dag på alla sätt och vis. På måndag är det återbesök på sjukhuset och hos dietisten, det ska bli intressant att höra vad fröken har att säga.
We'll touch the other side 131202:
Jag har haft en supermysig helg i Gävle, precis vad jag behövde. Lugn och ro, en hockeymatch och massor med skratt och mysiga filmer. Gårdagen var ingen jättebra dag, kände mig dålig hela förmiddagen och dagen. Det blev lite bättre på eftermiddagen efter lunchen men man känner endå av det. Somnade ovaggad igår och var helt otroligt trött imorse när jag klev upp. Det har varit en tung natt med tre eller fyra krampattacker och oroligt sovande. Nu är jag på Karolinska universitetslabratoriet och ska lämna blodprover, jag har en hel lista med mig! Haha. Det är fasteprov sen 20.00 igår så jag läste det med att ta med frukost! Jag borde ha ätit redan men what to do, det får bli som det blir idag. Invägning idag och ja! Vågen stannade på 104.3 kilo, lägsta viktminskningen hittills på en vecka men jag är glad endå! Strävar efter tvåsiffrigt vid årsskiftet och det känns inte utom räckhåll! Mätresultaten uppdaterar jag senare, jag kommer inte ihåg dom och dom finns uppskrivna hemma så det blir imorgon!
From wrong to right 131127:
Efter en ganska lindrig krampattack imorse ringde klockan bra precis och jag klev upp, gjorde mig iordning och promenerade ner till husläkarna. Fick träffa en helt fantastisk läkare som heter Lars, denne man förtjänar en egen stjärna på himlen. Han var otroligt omtänksamhet och fick mig verkligen att känna mig viktig efter gårdagens förlorade hopp om vården. Vi pratade jättelänge om allt som varit efter operationen och om hur jag mår. Han undersökte mig, med varsamma händer och hittade inget fel på så sätt. Han misstänkte problem med urinblåsan så vi gjorde ett kissprov men det var positivt. Sen skickade han upp mig på provtagning och jag blev jättenervös. Första gången i mitt snart 23-åriga liv som jag skulle lämna blodprov själv. Jag blev alldeles torr i munnen men det gick bra, jag är stolt över mig själv. Som vanligt fick sköterskan sticka 4-5 gånger innan det blev bingo och jag var otroligt snål med blodet, men ut kom det! Blodprovet visade bra resultat. Det var en "enhet" som visade ett värde på 13, det normala är 5 men det var inget farligt och förhoppningsvis något som skulle ge med sig. Vad gäller smärtan på min högra sida trodde han att det fortfarande är nerven som spökar. Jag blev också rekommenderad att inte ta värktabletter i samband med krampattackerna för att försöka vänta ut dom. Jag gjorde ett helhjärtat försök idag vid 14.00 när den kom och knackade på. Det gick väll bra, men det var ingen rolig upplevelse. Jag blev sjukskriven till 50% fram till 13 december. Det känns underbart att det inte blev på heltid så jag slipper trampa hemma och faktiskt får både jobba och träffa mina underbara kollegor iallafall. På måndag ska jag tillbaka för att lämna ytterligare blodprov inför återbesöket på sjukhuset den 10 december. Jag ska försöka producera lite bättre vener så det finns något att sticka i då! Haha.
I det sydligaste 131126:
Halva dagen väntade jag på att Monica skulle ringa tillbaka för att få någon rätsida på allting. Vid halv tre ringde hon och hade väll, inte dom bästa nyheterna måste jag säga. Det fanns en tid för att träffa kirurgen, den trettonde december. Jag höll på att smälla av, det är ju evigheter till den trettonde december?! Men det var det enda alternativet. Det är bara en kirurg som jobbar nu eftersom den andra har semester så det var hårt med tiderna, uppenbarligen.. Jag bröt ihop inombords, kände hur allting nästan krossades. Jag frågade vad hon då tycker att jag ska göra och hon tyckte att jag skulle ringa till vårdcentralen och se om dom kanske kunde göra något annars kunde jag ju faktiskt åka in till akuten. Vredesutbrott! Jävlar vad arg jag blev. Nu kommer dom garanterat inte svara om jag ringer igen. Vaddå vårdcentralen eller akutmottagningen? Vad ska vårdcentralen göra? Klämma på mig och konstatera ingenting?! Det är ju dom som har opererat mig och något är fel, jag mår inte bra, då måste det väll finnas resurser att ordna upp det snarast? Jag förstår inte. Ringde iallafall till vårdcentralen sen och grät som ett litet barn, allting bara sprutade ut, nu i efterhand tänker jag att hon måste trott att jag var halvt efterbliven, haha. Jag fick iallafall första tiden imorgonbitti och det kändes skönt. Jag vet inte om dom kanske kan skriva en remiss till ett annat sjukhus och en annan kirurg. Det är liksom detta som är problemet, jag har ingen aning om någonting. Jag kan inte undersöka mig själv liksom, jag måste få hjälp för jag mår inte bra. Jag blir så ledsen på allting, så ledsen, hopplös och arg.
Mina små livstecken 131126:
Nu börjar dom krympa, dom små ingångarna i min kropp. Att ta bort agrafferna förra veckan gick bra, det var lite obehagligt men det gick bra. Ny tejp och nya plåster fick jag, det kändes skönt. Såren ska tejpas flera månader framöver, jag kan tejpa dom ett år om det ska vara så, allt för att få så små och minimala ärr som möjligt. Vissa ser värre ut än andra, av dom fem jag har är det två stycken som är väldigt fina. Sen jag tog bort agrafferna har jag bytt tejp och plåster en gång om dagen då jag duschat. Igår blödde det under plåstret på flera ställen, liksom under själva limmet på plåstren. Huden kanske inte tål hur mycket som helst, torr och trasig. Gick till apoteket, att fortsätta tejpa men inte använda plåster var rådet jag fick, och sen fick jag köpa en salva så jag kan smörja där det är mest trasigt. Jag undrar hur dom kommer se ut om ett halvår mina sår, hur små och förhoppningsvis osynliga dom kommer vara?
Jag har svårt att se förändringen på min egen kropp. Jag känner förändringen, men jag ser den inte i spegeln. Jag fick en bild av syster förra veckan där jag fick se, att det verkligen är skillnad på kroppen. Jag vart chockad, så stor skillnad trodde jag verkligen INTE att det var.
Bilden till vänster är tagen i somras precis innan jag var till kirurgen första gången och den bilden till höger är tagen förra helgen.
Bilden till vänster är tagen i somras precis innan jag var till kirurgen första gången och den bilden till höger är tagen förra helgen.
Idag kan livet dra åt helvete 131126:
Trött, less, irriterad, orkeslös, ledsen.
Ont, ångest, funderingar, värderingar, känslor. Idag är den absolut värsta dagen hittills detta år. Jag har ont på högersidan, vaknade strax innan fyra och hade så ont att jag bara ville dö. Tryckte en citodon trots mitt beslut om att inte äta dom mer. Grät hejdlöst i en timme och lyssnade på Kent, dålig ekvation men vem fan bryr sig. Somnade om en stund och vaknade igen, fortfarande mörkt ute och halvkallt under täcket. Bäddade in mig själv i värmefilten under täcket och stirrade ut genom fönstret en kvart. Grät ännu mer och bytte från Kent till Thåström, dålig ekvation det också men vem fan bryr sig. Klev upp och tänkte åka till jobbet, om man bara låtsas som ingenting kanske det försvinner. Kom inte längre än till badrummet för att börja platta håret, tillbaka i sängen igen. Irritation över situationen, över hela jävla livet. Ringde kirurgmottagningen och pratade med Monica igen, hon grämde sig och tyckte men lilla gumman. Hon skulle prata med doktor Grimås och ringa tillbaka under dagen, förmodligen skulle jag åka in under dagen. Nu ligger jag här och väntar, under täcket och önskar att jag vore all annanstans än just här. Jag vill inte att det ska vara såhär, jag vill må bra. Floopy är iallafall go och glad, tur att någon av oss är det iallafall.
Ont, ångest, funderingar, värderingar, känslor. Idag är den absolut värsta dagen hittills detta år. Jag har ont på högersidan, vaknade strax innan fyra och hade så ont att jag bara ville dö. Tryckte en citodon trots mitt beslut om att inte äta dom mer. Grät hejdlöst i en timme och lyssnade på Kent, dålig ekvation men vem fan bryr sig. Somnade om en stund och vaknade igen, fortfarande mörkt ute och halvkallt under täcket. Bäddade in mig själv i värmefilten under täcket och stirrade ut genom fönstret en kvart. Grät ännu mer och bytte från Kent till Thåström, dålig ekvation det också men vem fan bryr sig. Klev upp och tänkte åka till jobbet, om man bara låtsas som ingenting kanske det försvinner. Kom inte längre än till badrummet för att börja platta håret, tillbaka i sängen igen. Irritation över situationen, över hela jävla livet. Ringde kirurgmottagningen och pratade med Monica igen, hon grämde sig och tyckte men lilla gumman. Hon skulle prata med doktor Grimås och ringa tillbaka under dagen, förmodligen skulle jag åka in under dagen. Nu ligger jag här och väntar, under täcket och önskar att jag vore all annanstans än just här. Jag vill inte att det ska vara såhär, jag vill må bra. Floopy är iallafall go och glad, tur att någon av oss är det iallafall.
About work 131113:
Jag skrev ett långt inlägg om detta igår när jag gick och la mig men appen hängde sig och inlägget försvann. Men iallafall! Igår var första dagen jag skulle vara tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen i två veckor. Dock var jag in på jobbet i måndags för att ha lite avstämning och träffa mina underbara kollegor. Efter tre timmar sa kroppen ifrån i form av kallsvettningar, underliggande illamående och den berömda smärtan på högra sidan i magen. Pratade med min chef som tyckte att det kanske vore en idé att jobba 50% ett tag framöver eftersom jag inte ansågs som helt frisk. Jag lovade kolla upp det med kirurgen men sa att jag skulle komma in på tisdag iallafall för att prova igen, testa gränsen lite, måndagen kanske bara var en dålig dag? Så fel jag hade. Efter ett par timmar igår slog det lock för öronen och kroppen sa ifrån igen. Jag ringde till kirurgmottagningen och pratade med en supertrevlig sjuksköterska, Lena. Hon skulle kolla med Dr.Gadre som opererat mig vad som blev bäst. Jag informerade också att jag pratat med min arbetsgivare och att vi pratat om att jobba 50% iallafall november månad ut. Lena ringde upp senare och sa att han sjukskriver mig i tio dagar till på heltid, omedelbart. Dels för att jag har så ont i högersidan och eftersom jag fortfarande inte mår 100% bra. Det var tydligen ingenting att deala om heller, 50% var inte aktuellt. Det känns tråkigt att behöva vara hemma tio dagar till, det suger ärligt talat MEN jag måste börja förstå att min hälsa måste komma i första hand. Som jag förstod det så skulle sjukhuset skicka sjukskrivningen till försäkringskassan och sen skulle min arbetsgivare sjukskriva mig hos försäkringskassan och jag, ja vad skulle jag göra? Logga in på mina sidor och bevaka att allt såg okej ut, och det måste jag komma ihåg idag, jag gjorde aldrig det igår.
Details 131113:
Min bästa Hanna var ju hos mig i helgen och eftersom hon är färdigutbildad sjuksköterska fick jag möjligheten att byta plåster på såren på magen. Det var så skönt att få skölja dom och ta på nya plåster. Imorgon ska jag till vårdcentralen och ta bort agrafferna. Hanna sa att ingångarna såg superfina ut och att dom läkt fint. Det ska bli skönt att ta bort agrafferna och få se såren bli små ärr som sen kommer vara en påminnelse om denna stora livsförändring. Herregud, vad filosofiskt det lät, haha.
Höstrusk 131112:
Ligger hemma i sängen med smärtan i högra sidan av magen som hänger kvar. Den smög sig på i mitten av förra veckan och eskalerade under helgen. Det är en huggande smärta som håller i sig i ungefär tio minuter sen avtar den helt (med assistans av citodon eller alvedon) och den kommer inte frekvent utan helt sporadiskt. Idag var jag i kontakt med kirurgmottagningen och fick reda på att det är en nerv på min högra sida som blivit skadad under ingreppet och det är det jag känner av. Jag hade också fått information om det efter operationen men det måste nog vara morfinet eller omtumlingen efter operationen som gör att jag inte alls kommer ihåg det. Men det känns skönt att veta vad det är som gör ont och att det inte är något extremt fel eller ett läckage av något slag. Det självläker och smärtan behandlas med värktabletter, i värsta fall citodon. Men jag vill verkligen inte äta citodon så på löpande band. Jag är så rädd att jag bara kommer må bra med citodon i kroppen så det är verkligen i värsta fall, sen är det ju så hemskt att dricka det också! Så vidrigt. Alvedon får minsann duga, man måste vara en krigare också.