För er som tror att livet är en dans på rosor efter operationen, att allting är så otroligt enkelt och att man valt den enkla vägen, så jävla fel ni har. Det har tagit mig så många år att få tillbaka kvalitén på mitt hår. Fått tillbaka längden, tjockleken och glansen i det. Efter många års hemmafärgande och löshår i alla dess former har mitt hår varit oerhört slitet och förstört. Jag hade precis fått tillbaka mitt eget hår, nu tappar jag det igen. Nu försvinner allt mitt hår, det bara ramlar av huvudet och jag kan inte göra något. Senast idag när jag hade duschat grät jag över detta, för jag tycker verkligen att det är jättehemskt. Mina långa bruna hårstrån bara ramlar av huvudet och det blir tunt så tunt, och jag är hjälplös. Det finns inget man kan göra. Inga vitaminer, shampoo, medicin eller tabletter kan motverka det. Jag vill inte ens borsta håret längre eftersom allt fastnar i hårborsten. Huvudkudden är full med hår efter en natts sömn, där ligger mina kära hårstrån och har dött. Om ett år kommer det börja bli starkt igen, det kommer börja växa igen men det känns som det är länge dit, jag känner mig naken.Jag fryser, jag fryser hela tiden. Jag sover i långkalsonger och långärmad tröja. Jag har bäddat med två filtar under underlakanet och jag har två täcken i sängen och en filt till längst upp. Jag har ingen blodcirkulation och är ständigt kall om både fötter och händer, trots tjocksockar dygnet runt och alltid vantar så fort jag går utanför dörren. Jag fryser för att kroppen inte håller värmen, den orkar inte.Jag kräks. Om jag äter för fett, för sött, för fort eller för mycket så kräks jag. Det finns inget stopp på kräkandet. Jag kan stå en halvtimme och kräkas luft trots att jag inte hade mer att kräkas upp efter två minuter. Kroppen slutar inte kräkas, den förstår inte. Så många timmar jag tillbringat på toalettgolvet helt utmattad. Tårarna sprutar och magen värker. Det är ingenting jag väljer, det är kroppens reaktioner. Det gör ont, det gör så fruktansvärt ont men jag kan inte hindra det, jag väljer det inte. Sen börjar kroppen kallsvettas och jag får hjärtklappning. Det slår lock för öronen på mig och jag hör hur hjärtat slår, fort och hårt, det gör nästan ont i bröstkorgen på mig. Sen kommer svimmandet. Hela världen svartnar när jag ligger där på toalettgolvet och tror att jag ska dö. Då svartnar det för ögonen gång på gång. I dessa situationer ångrar jag mig, jag ångrar mig så mycket att jag vill dö.Så nej, varje dag är ingen lek. Veckorna efter operationen var katastrofala med nervskada i magen, hög på citodon och dåliga blodvärden. Jag kunde knappt dricka vatten ur en nappflaska utan att det kom upp igen. Glory life? Absolut inte, vissa dagar vill man bara be livet fara käpprätt åt helvete. Även om jag själv satt mig i den här situationen, vill man be livet dra åt helvete.
Du är så jäkla stark min vän! Men inget ont som har något gott med sig. Försök kämpa och kicka bort alla besvär tänk om 1 år när du står där med sånt jävla snyggt hår igen och bara kan tänka på vilken fantastisk resa du lyckats genomföra. Du är på så god väg och jag vet att du kommer lyckas avsluta det på bästa sätt! <3
November 2014
Anonym
21:05:52
om du vill, härifrån
Allmänt
Blogg.se Stil