En utav mina högsta chefer (som jag har en superfin relation till) sa idag att det måste vara hemskt att leva tillsammans med mig. Att det måste vara som att åka Balder på Liseberg i dubbel hastighet. Och visst har han rätt, Nicke ska ha hall cred i världen som står ut med mig. Jag är jävligt straight forward. Jag vill ha min vilja igenom till varje pris, jag pekar med hela handen, jag godtar ingenting utanför planeringen och jag vill ha extrem kontroll på precis allt. Jag är pedant, jag har otroligt kort stubin, jag förväntar mig utveckling och resultat. Blir det inte som jag förväntat mig blir jag besviken, och att vara besviken är det värsta jag vet. Det är en kamp för mig att leva i ett förhållande, jag är egentligen inte gjord för det. Däremot älskar jag Niclas och jag är gjord för att vara med honom och inget annat. Innan honom har jag avverkat riktigt många skithögar, riktiga jävla idioter. Någonstans på vägen har detta tillsammans med mycket annat gjort mig till den jag är. Framförallt är jag brutalt lik min mamma, det enda jag inte ärvt av henne är mitt pigment, att jag är blek har jag ärvt av pappa. Annars är jag stöpt i samma form som mamma på alla sätt och vis, ibland kräks jag på det men för jämnan får det mig att sträcka på mig och inse att jag är helt jävla fantastisk trots att jag har mina fel och brister. Och då ska nämnas för er som inte känner min mamma att hon är a hell of a woman! Men Niclas står ut med alla fel och alla brister, med varenda en och jag kommer aldrig förstå det. Jag kommer ALDRIG bli lika älskad som jag är av den här killen. Jag vet att man aldrig kan säga att man kommer leva ihop resten av livet, men det kommer vi göra. Om det nu skulle vara så att han lämnar mig kommer han fortfarande vara den enda för mig, föralltid. Ibland slår det mig vad han gör för mig, vad han är för mig och hur han får mig att känna mig levande här och nu. Hur han hjälper mig att långsamt tysta demonerna i huvudet, hur han pusslar och fixar med alla små trasiga bitar av mig som sakta läker i hans närhet. Jag har kommit fram till att Niclas är min belöning och trygghet för allt som varit tidigare. För alla psykiska och fysiska påfrestningar, för alla mörka dagar och oräkneliga nätter av ångest är Niclas det som givits mig för att livets säck ska kunna knytas ihop på rätt sätt. Och jag är så tacksam, så fruktansvärt jävla tacksam.