Såg av en händelse min rubrik från senaste inlägget i förra veckan. Mormor och morfar hand i hand. Det är verkligen så nu, dom är verkligen återförenade och vi har blivit av med våran största kärna på jorden. Roten till allt vi är och någonsin kommer att vara, allt som gjort mig till den jag är och hur jag uppfostrats. Mannen bakom min fantastiska personlighet har lämnat jordelivet. Jag har jävligt svårt att förstå det, jag tror fortfarande att det bara är ett vakum som ska försvinna. Tänk att aldrig få känna den där doften av cigaretter blandat med pepparmint och herrparfym igen. Att aldrig få den ärliga åsikten eller de kloka livsråden. Samtidigt vet jag att han mår bättre nu, han lider inte och har inte ont. Men det fattas något här nere på jorden, det kommer alltid vara en tomhet som är bestående. Men jag har alla minnen och hela uppväxten med mig, det kan ingen ta ifrån mig. Jag kommer bära med mig dig hela livet morfar, hela vägen följer du med i hjärtat och på handleden. You raise me up so I can stand on mountains.