always loved

← Startsidan | 2014-05-30 | 19:15:50 | Allmänt | 0 Kommentarer
På eftermiddagen idag började jag känna längtan efter semesterveckan nästa vecka. Jag kände glädje över det som kommer. Att få en hel vecka med familjen, mina vänner och sen att fira min födelsedag. Sen började jag tänka på vad som inleder hela veckan, och blev genast kräkfärdig. Begravning. Begravning av mannen som alltid varit den största manliga förebilden i mitt liv, fadersgestalten som aldrig gav vika, som alltid visat största möjliga kärlek och som alltid funnits där. Det närmar sig det sista farvälet och det gör mig livrädd. Tårarna ligger nära till hands, jag känner lite panik och jag känner att jag inte kommer klara av det? Vad gör man? Vad säger man? Hur beter man sig? Får man gråta? Får man skratta? Jag kommer vara en liten tjej. Jag kommer vara den minsta tjejen på jorden den här dagen. Jag kommer krampaktigt hålla Carina i handen och blunda tills det är över. Det värsta är att det aldrig är över, han kommer aldrig tillbaka och jag har inte förstått det än.



Kommentera Inlägget

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback