fridamariafridell -

hösten kommer smygande

← Startsidan |

2014-08-12 |

18:58:56 |

Allmänt |

0 Kommentarer

Augusti. Denna månad som varje år levererar skräckblandad förtjusning. Jag blir täppt i näsan som vanligt eftersom balkongdörren fortfarande står på vid gavel trots att det är kyligare på nätterna. Hösten kommer smygande och speciellt såhär på kvällskvisten skulle man haft skinnjackan med sig i väskan. Det är också snart dags att gå till frisören och få sig en snygg frisyr med en fräsch höstfärg.

Tillbaka i gamla vanor på jobbet nu också. Min andra familj, mitt andra hem. Gårdagen var väldigt hektiskt och det tog tid att följa upp på allt, sammanställa och komma tillbaka igen. Nu står ny rekrytering, utbildning och utveckling högst upp på schemat fram till jul! Men själv går jag nog i andra tankar.. Det var ju igår självklart för det första gratulationer och kramar eftersom jag och Niclas förlovat oss och alla är så glada för min skull. Men sen hade jag gjort misstaget att skrivit "nu längtar vi tills vi får flytta hem permanent" på instagram. Med det menade jag att vi ser fram emot att få flytta hem till Östersund och starta ett helt annat liv tillsammans, enough said. Men detta hade såklart vissa snappat upp och jag fick vackert ställa mig till svars för det! Inte så att någon blev arg, men det var lite smått panikartat att jag så småningom kommer att säga upp mig och göra något helt annat. Det är det sista mina chefer och fina kollegor vill och det värmer otroligt i hjärtat, samtidigt fick mitt samvete och mitt realistiska tänkande sig en rejäl jävla käftsmäll när detta kom upp på tal igår. Ska jag sluta jobba här? Ska jag lämna allt det här bakom mig? Ska jag klara mig utan att gå till det här jobbet? Jag blev nästan gråtfärdig. Det går inte att beskriva vad mitt jobb betytt och betyder för mig. Min tillflyktsort, alla människor som lyft upp mig när allt annat rasat, det enda som jag är riktigt duktig på. Samtidigt måste livet gå vidare, jag kan inte bli kvar för all framtid. Jag vill inte bo i Stockholm längre och jobbet kan inte följa med mig dit jag vill så det är ett beslut som måste fattas. Men det svider, det känns jobbigt och det gör ont. Jag har aldrig tänkt på det så, aldrig sett det från den synvinkeln. Nu är det dock ungefär ett år kvar så jag behöver inte börja oroa mig över det nu, men det blev påtagligt under gårdagen.

Kommentera Inlägget

Trackback