Tre av fyra arbetsdagar är avklarade denna vecka, nu är det bara morgondagen kvar men jag är redan slut i både kropp och själ. Jag behöver åka nu, jag behöver lämna Sverige om så bara för några dagar med mina fantastiska kollegor. Jag behöver dricka rosevin, röka ciggaretter och dansa röven av mig hela natten på en halvsunkig nattklubb. Hade ett fruktansvärt samtal med mamma ikväll. Min fina, bästa morfar är nu inne på sina sista dagar i livet, nu är det snart sista andetaget här och jag vet inte vad jag ska känna? Uppgivenhet. Lättnad. Sorg. Saknad. Kärlek. Orättvisa. Rättvisa. Smärta. Jag vet som sagt inte hur man sätter ord på det längre eftersom det varit så otroligt dåligt under en så lång tid. Det kanske går att ta på känslorna när det väl sker, men i det går inte att föreställa sig känslan riktigt. Jag har också svårt att tro att man liggande i sängen med lungcancer, pacemaker, hjärtfel, kol, kärlsjukdomar och diabetes har det bättre i livet än i nangijala, så jag vet inte vad man ska känna. Nu är jag iallafall påväg hem till mitt fina hjärta. Ikväll ska vi äta köttbullar och stuvade makaroner (jag äter varken eller, haha) på Niclas begäran och sen ska jag packa väskan inför helgen och fixa naglarna. På fredag är det uppstigning 04.30 för mig så det mesta får gärna vara klart ikväll så jag bara kan duscha när jag kommer hem imorgon och sen hoppa i säng.