nu har dom flugit morfar upp till umeå ikväll, det betyder att han kommer få bättre vård men samtidigt att han är så
pass dålig att han behöver det.
hela kvällen har det gått bra, lisa har varit här och hållt om mig hela kvällen.
men nu har hon åkt hem och jag har krupit ner under täcket och håller ett krampaktigt tag om snutten medan tårarna bara rinner och rinner, det finns ingen hejd. jag är så otroligt trött, jag orkar knappt hålla upp ögonen men jag är livrädd att jag ska somna och vakna sen och morfar finns inte mer.
ett sånt liv finns inte, och jag kommer inte acceptera det.
jag känner mig så långt borta, jag önskar att jag fick sitta bredvid honom och hålla honom i handen, eller åtminstonde vara hemma med mamma.
jag skulle åkt hem idag som jag tänkte från början.
det känns som detta är en mardröm som jag snart vaknar upp ur, det värsta är att det mycket möjligt kan vara bara början.
älskade, fina, omtänksamma, kärleksfulla, ovärderliga morfar.