inatt fick lillebror samtal från mamma, morfar har åkt på ännu en hjärtinfarkt och ligger på sjukhuset nu.
jag har aldrig kunnat, jag gör inte och kommer aldrig kunna handskas med tanken på att han inte skulle finnas längre.
hans hjärta är så dåligt nu att knappt ett EKG känner av hans hjärta. hur kan ett så fint hjärta i en så fin person bara få tillstånd att ge upp?
det har inte kommit några tårar än, jag vet inte vart dom är. det finns en sorts hopplöshet istället, en tillintetsägande oro i själ och hjärta, att det verkligen börjar närma sig slutet nu och det gör mig illamående.
hur ska man kunna leva med att människan som är ens fadersgestalt då den biologiska pappan inte är kapabel till att sköta det, bara försvinner?
nej nu rinner tårarna snart, jag ska fan åka hem till östersund när jag slutar idag!