you cut me open
jag mår så jävla dåligt. jag hatar att vara nikotinberonde, jag hatar hatar hatar det.
jag skulle lyssnat på syster för många år sen när hon sa ''du kommer bli så jävla beroende'' och jag bara skrattade åt henne. jag bestämde mig i förrgår för att imorgon skulle vara första dagen utan nikotin men jag tog den sista ciggen påväg hem från träningen vid halv fem idag. så nu har jag varit utan nikotin i sex timmar och det dödar mig. bakgrunden med denna skit är ganska luddig och jag vet att både mamma och pappa bara trodde att jag feströkte fr.o.m åttonde klass men jag rökte mer eller mindre på heltid då och jag var rökare när jag började på gymnasiet. de andra tjejerna i min klass snusade. visst, dom rökte ibland men dom snusade. efter några månade började jag också snusa och la ciggen på hyllan så länge det inte var fest (vilket var varje helg men iallafall..) sen har det varit lite hit och dit med rökningen och jag tar ofta, om inte alltid till rökningen när jag mår dåligt, det är min frizon. nu har jag bott i stockholm i några månader och börjat rökt igen. det är nog situationen som gör det, umgänget och det sociala. att kunna gå ut på balkongen och ta en cigg istället för att vänta på att mamma ska lämna gården liksom. eller på jobbet, gå ut med alla andra och ta en cigg efter frukosten och lunchen. en kopp te och en cigg på balkongen innan man går och lägger sig, obetalbart.
alla gånger jag försökt slutat har det alltid resulterat i att jag velat stoppat annat skit i munnen. sötsaker, bröd och annat skit. nikotinberoende eller matberoende? nikotinberoende, i alla lägen.
när jag flyttade till tyskland slutade jag snusa och började röka (givetvis) och det var ganska självklart att det skulle bli så, och i samband med att jag slutade käka då också var cigaretterna en räddning i sig.
kan livet bara sluta bråka med mig? eller är det jag som bråkar med mig själv? nu spårade detta inlägg ur.
det jag skulle säga från början har jag redan glömt bort också, duktig idiot.
rökning dödar men det gör fan kärleken och terrorister också.
jag skulle lyssnat på syster för många år sen när hon sa ''du kommer bli så jävla beroende'' och jag bara skrattade åt henne. jag bestämde mig i förrgår för att imorgon skulle vara första dagen utan nikotin men jag tog den sista ciggen påväg hem från träningen vid halv fem idag. så nu har jag varit utan nikotin i sex timmar och det dödar mig. bakgrunden med denna skit är ganska luddig och jag vet att både mamma och pappa bara trodde att jag feströkte fr.o.m åttonde klass men jag rökte mer eller mindre på heltid då och jag var rökare när jag började på gymnasiet. de andra tjejerna i min klass snusade. visst, dom rökte ibland men dom snusade. efter några månade började jag också snusa och la ciggen på hyllan så länge det inte var fest (vilket var varje helg men iallafall..) sen har det varit lite hit och dit med rökningen och jag tar ofta, om inte alltid till rökningen när jag mår dåligt, det är min frizon. nu har jag bott i stockholm i några månader och börjat rökt igen. det är nog situationen som gör det, umgänget och det sociala. att kunna gå ut på balkongen och ta en cigg istället för att vänta på att mamma ska lämna gården liksom. eller på jobbet, gå ut med alla andra och ta en cigg efter frukosten och lunchen. en kopp te och en cigg på balkongen innan man går och lägger sig, obetalbart.
alla gånger jag försökt slutat har det alltid resulterat i att jag velat stoppat annat skit i munnen. sötsaker, bröd och annat skit. nikotinberoende eller matberoende? nikotinberoende, i alla lägen.
när jag flyttade till tyskland slutade jag snusa och började röka (givetvis) och det var ganska självklart att det skulle bli så, och i samband med att jag slutade käka då också var cigaretterna en räddning i sig.
kan livet bara sluta bråka med mig? eller är det jag som bråkar med mig själv? nu spårade detta inlägg ur.
det jag skulle säga från början har jag redan glömt bort också, duktig idiot.
rökning dödar men det gör fan kärleken och terrorister också.
Trackback