blodpannkakor och planeter
nu har jag tagit ett jättevarmt oljebad och krypit ner i sängen, ska snutta kudden om ett tag tänkte jag.
hoppas att albin kommer hem innan jag somnar och sätter sig på sängkanten och pratar, jag är pratsjuk.
tvättmaskinen som han köpte var jättefin, och den står perfekt på badrummet! jag ska ta och inviga den i veckan tror jag, tvätta lite hortrosor och linnen.
imorgon ska jag äntligen åka och träna igen, gruppträff dessutom. jag har börjat sacka efter och tappat motivationen lite, det känns jävligt jobbigt. jag har tappat tråden sen jag flyttade känns det som, och tappat tryggheten någonstans på vägen dessutom. jag satt och läste min dagbok från september och oktober ifjol och det känns lite bättre nu, jag viker ut mig och bjuder på lite utdrag:
'' 7 september: Det är inte första gången jag försöker bli av med min övervikt men det är den sista. Jag kommer att lyckas denna gång och aldrig behöva göra om det. Det har gått bra idag, det har varit prövningar men då har jag aktiverat mig för att försöka tränga bort tankarna om att jag är hungrig eller sugen. Igår var jobbig, allting blev så överdrivet uppenbart och allt kom upp till utan vare sig det ville eller inte. Jag är ju väldigt medveten om mitt tillstånd, men jag har alltid haft ursäkter till att inte göra något åt det ''
'' 9 september. Denna dag skulle jag inte ens önska min värsta fiende att behöva genomlida, den har verkligen varit fruktansvärd. Innan klockan var 11.00 hade jag gråtit fyra gånger redan. ''
'' 19 september. Idag har varit en hemsk, hemsk, hemsk dag. Hela eftermiddagen har varit en mardröm med gråt, uppgivenhet och upprivenhet. Tankar om varför jag gör detta, anledningar och alla fördelar har jag fått pressat in i skallen på mig själv hela tiden. Meningen som spökat i mitt huvud hela dagen har varit ’’ Jag är 20 år, det är lördag och jag ska spela sällskapsspel ikväll, jag vill gå på krogen som vanligt, som vanliga ungdomar… ’’
'' 22 september. Fruktansvärd, hemsk, tårdrypande, utmanande, känslosam, otrolig och horribel är bara några få ord som beskriver denna dag. Jag hatar dagen som varit idag. . När jag klev upp i morse var jag som vanligt lite sur som jag alltid är på morgonen var det en bra dag tyckte jag. Men det varade bara ett litet tag. Första dagen på jobbet gick bra, att äta mina måltidsersättningar gick bra och jag kände mig inte hungrig eller sugen. Men efter pulspasset kändes det som den sista droppen hade droppat. Jag vet egentligen inte vad som hände men när jag duschade efter träningen började tårarna rinna som floder nerför kinderna och jag kände att jag inte orkade mer. Jag kände att jag ville skita i allt och ge upp. ''
'' 29 oktober. Herregud, herregud, herregud. Jag hade så otroligt roligt igår, jag kände mig precis som mig själv men många kilon lättare. Jag kommer leva på detta otroligt länge! Jag och Hanna köpte sprite zero för att blanda ut vinet med för att det inte skulle stiga mig rakt upp i huvudet. Jag behövde inte dricka många glas innan jag blev rund under fötterna. Jag kände mig oövervinnerlig, jag var stolt över mig själv som lyckats gått ner över tio kilo och jag kände hela kvällen att jag gjorde rätt som unnade mig denna kväll. ''
'' 7 december. Idag är det tre månader. Det är tre månader sedan jag skrev in mig på Itrim och det har hänt så mycket sen dess. Jag har gått ner hälften av min övervikt och jag har förändrat mitt liv med stormsteg. Jag känner ett beroende av att träna, inga onyttigheter lockar lika mycket längre och jag trivs så mycket bättre med mig själv ''
alltså, med tanken på att det varit så mycket jävliga dagar sen i september så känner jag mig egentligen oövervinnerlig, men detta är faktiskt första gången som motivationen liksom avdunstat och jag känner ett sting av likgiltighet och ett litet careface uppenbarar sig. men jag måste hitta tillbaka, jag vet så jävla väl att jag kan och jag får väll börja skriva om mina listor och små postit-lappar imorgon om inte annat, men nu ska det fan sättas fart igen för jag har faktiskt tagit mig enda hit.
mamma ringde nyss bara för att säga att hon älskade mig, finaste mamma. hon hade tagit på sig min huvtröja idag på jobbet för att hon längtade efter mig så mycket. jag blir gråtfärdig! borde dock tillägga att jag åkte tillbaka från östersund igår, haha åh så söt.
hoppas att albin kommer hem innan jag somnar och sätter sig på sängkanten och pratar, jag är pratsjuk.
tvättmaskinen som han köpte var jättefin, och den står perfekt på badrummet! jag ska ta och inviga den i veckan tror jag, tvätta lite hortrosor och linnen.
imorgon ska jag äntligen åka och träna igen, gruppträff dessutom. jag har börjat sacka efter och tappat motivationen lite, det känns jävligt jobbigt. jag har tappat tråden sen jag flyttade känns det som, och tappat tryggheten någonstans på vägen dessutom. jag satt och läste min dagbok från september och oktober ifjol och det känns lite bättre nu, jag viker ut mig och bjuder på lite utdrag:
'' 7 september: Det är inte första gången jag försöker bli av med min övervikt men det är den sista. Jag kommer att lyckas denna gång och aldrig behöva göra om det. Det har gått bra idag, det har varit prövningar men då har jag aktiverat mig för att försöka tränga bort tankarna om att jag är hungrig eller sugen. Igår var jobbig, allting blev så överdrivet uppenbart och allt kom upp till utan vare sig det ville eller inte. Jag är ju väldigt medveten om mitt tillstånd, men jag har alltid haft ursäkter till att inte göra något åt det ''
'' 9 september. Denna dag skulle jag inte ens önska min värsta fiende att behöva genomlida, den har verkligen varit fruktansvärd. Innan klockan var 11.00 hade jag gråtit fyra gånger redan. ''
'' 19 september. Idag har varit en hemsk, hemsk, hemsk dag. Hela eftermiddagen har varit en mardröm med gråt, uppgivenhet och upprivenhet. Tankar om varför jag gör detta, anledningar och alla fördelar har jag fått pressat in i skallen på mig själv hela tiden. Meningen som spökat i mitt huvud hela dagen har varit ’’ Jag är 20 år, det är lördag och jag ska spela sällskapsspel ikväll, jag vill gå på krogen som vanligt, som vanliga ungdomar… ’’
'' 22 september. Fruktansvärd, hemsk, tårdrypande, utmanande, känslosam, otrolig och horribel är bara några få ord som beskriver denna dag. Jag hatar dagen som varit idag. . När jag klev upp i morse var jag som vanligt lite sur som jag alltid är på morgonen var det en bra dag tyckte jag. Men det varade bara ett litet tag. Första dagen på jobbet gick bra, att äta mina måltidsersättningar gick bra och jag kände mig inte hungrig eller sugen. Men efter pulspasset kändes det som den sista droppen hade droppat. Jag vet egentligen inte vad som hände men när jag duschade efter träningen började tårarna rinna som floder nerför kinderna och jag kände att jag inte orkade mer. Jag kände att jag ville skita i allt och ge upp. ''
'' 29 oktober. Herregud, herregud, herregud. Jag hade så otroligt roligt igår, jag kände mig precis som mig själv men många kilon lättare. Jag kommer leva på detta otroligt länge! Jag och Hanna köpte sprite zero för att blanda ut vinet med för att det inte skulle stiga mig rakt upp i huvudet. Jag behövde inte dricka många glas innan jag blev rund under fötterna. Jag kände mig oövervinnerlig, jag var stolt över mig själv som lyckats gått ner över tio kilo och jag kände hela kvällen att jag gjorde rätt som unnade mig denna kväll. ''
'' 7 december. Idag är det tre månader. Det är tre månader sedan jag skrev in mig på Itrim och det har hänt så mycket sen dess. Jag har gått ner hälften av min övervikt och jag har förändrat mitt liv med stormsteg. Jag känner ett beroende av att träna, inga onyttigheter lockar lika mycket längre och jag trivs så mycket bättre med mig själv ''
alltså, med tanken på att det varit så mycket jävliga dagar sen i september så känner jag mig egentligen oövervinnerlig, men detta är faktiskt första gången som motivationen liksom avdunstat och jag känner ett sting av likgiltighet och ett litet careface uppenbarar sig. men jag måste hitta tillbaka, jag vet så jävla väl att jag kan och jag får väll börja skriva om mina listor och små postit-lappar imorgon om inte annat, men nu ska det fan sättas fart igen för jag har faktiskt tagit mig enda hit.
mamma ringde nyss bara för att säga att hon älskade mig, finaste mamma. hon hade tagit på sig min huvtröja idag på jobbet för att hon längtade efter mig så mycket. jag blir gråtfärdig! borde dock tillägga att jag åkte tillbaka från östersund igår, haha åh så söt.
Trackback