satt och pratade med rickard om det där med hemlängtan förut, funderade lite på det nu.
vad är det man längtar efter egentligen? det är ju inte hemmet man längtar efter.
det är ju inte så att jag sitter här och längtar efter att få plocka ur diskmaskinen eller hämta ved i grytan. inte heller efter att åka buss i östersund eller efter att få gå på stan i sveriges gråaste stad.
jag trivs ju sjukt bra här i stockholm, lite för bra skulle jag tro. om jag skulle vara tvungen att flytta tillbaka till östersund skulle jag garanterat bli självmordsbenägen, defenitivt!
jag längtar efter individerna, efter personerna.
jag längtar efter anna och mamma, jag längtar efter mina småsyskon och efter morfar. jag längtar efter mina vänner, i synnerhet efter amanda, hanna, sandra, bajjan och elin. men resten av det absolut viktigaste i mitt liv har jag ju här, så vad ska jag längta efter? jag har ninni och carina fem minuter bort, jag har både emma, manda, denize, sofia, josephine, malin och lotta i samma stad. vad ska jag sakna?
självklart har man jobbiga kvällar när hemlängtan verkligen värker i kroppen. då saknar man allt, verkligen allt.
då kan jag t.o.m sakna att kratta löv hemma på gården och vara fly förbannad över att jag måste hjälpa till och göra det. men i själva verket känns inte östersund som hemma för mig, inte på det sättet.
erik frågade idag om jag kände mig hemma här, och i ärlighetens namn så gör jag det, till 100% och det är verkligen så.
jag skulle gärna ha min familj och mina vänner som är kvar i östersund här också, det skulle vara det ultimata.