igår träffade vi ett sällskap med kvinnor från göteborg som var på arbetsresa här i hamburg. en del jobbade som socialpedagoger och andra som familjeterapeuter.
efter ett tag tog jag mig friheten och fråga två av familjeterapeuter om situationen med pappa, ungefär såhär var konversationen:

- skulle jag kunna få fråga en liten sak som ni säker hört tusen gånger, och säkert har någon förklaring på?
- ja men absolut.
- om man har en pappa som överhuvudtaget inte bryr sig om en, som knappt vet om man lever och sätter sin nya kvinna framför allt och inklusive sina barn, vad är det som är fel då?
- självförtroendet och mannen är så osäker i sig själv och måste ha någon som bestämmer.
- men när går det över då, alltså dör det inte ut efter ett tag?
- nej det kommer antagligen inte göra det, så länge kvinnan finns kvar så finns oftast problemet kvar.
- men vad gör man då? hur ska man handskas med problemet?
- lev med det, det finns ingenting man kan göra som utomstående mer än att lära sig leva med det och göra det som behövs för att må bra själv.
- men ibland är det ju så att man vill försöka lösa allting och göra allting bra ju?
- självklart är det så, har du några syskon eller?
- tre småsyskon har jag, fast dom är inte några småbarn.
- då känner du antagligen också en ansvarskänsla över dom som förvärrar hela situationen och det är inte så bra.
- nej, men det räcker ju inte heller med att jag mår bra, jag vill ju att alla ska må bra. men visst är det vanligare att pappan överger barnen än att mamman gör det?
- (skratt) ja herregud, det händer nästan inte att mamman överger barnen för en sån situation.


det var så SKÖNT att få det förklarat från någon som visste vad hon pratade om, som har sett hundratals liknande situationer och verkligen kunde säga att det inte finns något man kan göra, det var riktigt skönt och jag somnade gott.
det känns bra, och jag är lycklig endå, syns inte det?