jävla pappajävel, fan ta dig.
ibland kommer dom här stunderna som jag förbannar dig över vad du gör, din jävel.
jag önskar att jag kunde glömma bort dig, vakna och inte minnas att du någonsin funnits där..
jag hatar dig, fattar du hur sjukt det är att hata sin egen pappa?
vet du hur sjukt det är att du skiter i mig? du ringer aldrig och frågar hur jag mår, vafan har du glömt bort att jag är din dotter eller? du vet ju inte ens om jag lever? jag tror, jag tror så innerligt på att du inte skulle höja på ögonbrynet om jag dog, fattar du? om någon skulle köra ihjäl mig tror jag inte att du skulle bry dig. fattar du hur långt det har gått då? det vore bra va, om jag dog? då slapp du ju överhuvudtaget tänka på någonting som hade med mig att göra, en mindre som tog upp din tid. inte för att du ger mig någon tid, men ändå.

jag blir så jävla arg, jag skulle kunna slå sönder något.
du vet, jag har aggresiviteten och det finns stunder då jag inte kan kontollera det,
stunder då jag ser mig själv slå skiten ur dig, så att du lider och har så jävla ont som möjligt,
samma fysiska smärta som den psykiska du bidragit med, din jävel.

jag önskar att du kunde ringa precis just nu, precis just nu för då jävlar skulle du få höra..
då skulle jag kunna säga att du kan ta dina jävla lögner och köra upp dom i arslet,
jag skulle säga att det största misstaget mamma gjort var att träffa dig, tänk om man kunde fått en annan pappa.

på insidan av min garderob har jag ett foto på dig, mig och mina syskon.
det är taget i slutet av maj när jag gick i sjuan, på tågstationen hemma i östersund innan vi skulle åka till turkiet med mamma.
kommer du ihåg hur du var då? kommer du ihåg vad du skulle offra för oss? kommer du ihåg vilken pappa du var, hur mycket du älskade oss och hur vi såg upp till dig?
hur känns det att ha förändrats till en människa som gör människor illa egentligen, känns det bra eller?

din jävel. jag är så arg på dig just nu..
det är så nära att jag går ner och hämtar hemtelefonen och ringer och skriker att jag funderar på att fråga anna om hon kan tänka sig att adoptera mig, jag vill inte att du ska finnas i mitt liv.
du får gärna leva, men jag vill inte att det ska stå att du är min pappa överallt och att folk ska accosiera dig som min pappa, det kan låta jävligt elakt men du är en felande länk i mitt liv..

det som gör mest ont, allra mest ont är att jag har småsyskon som du behandlar så inihelvete dåligt.
mina småsyskon är det bästa jag har och jag älskar dom mest av allt, och bara tanken på att du inte sätter dem först får mig att vilja kräkas.
jag vet att jag klarar mig, att jag överlever och kan gå vidare.
men att du, jämt emot mina älskade små griseknoar beter dig som du gör, gör mig så illa på insidan att jag kan höra hur hjärtat spricker och det rinner ut blod..
dom är inte som jag, dom är små och dom behöver dig alla tre.. varför fattar du inte det?

det finns små tidpunkter, några få minuter som för mig är omöjliga att glömma.
den vintern när vi satt hemma vid köksbordet och åt korv & rotmos, bara du och jag eftersom ingen annan tyckte om det.
du satt och berättade någonting som lät ointressant men när du kom till poängen var det så jävla roligt så jag sprutade ut min blandning av mjölk och rotmos ur munnen, rakt ut över våra tallrikar och matbordet, och sen skrattade vi.. och skrattade, och skrattade, och det gick inte att sluta skratta.
idag är det för mig helt omöjligt att se oss skratta tillsammans så, att överhuvudtaget se oss tillsammans vid matbordet är som en suddig bild man fantiserat ihop ungefär.

haha, kommer du ihåg när du missfärgade mina nya, vita leggings och jag var så himla sur.
sen kom du in och satt dig på min sängkant och sa:
'' men det kanske var lite bra iallafall, du hade ju inga ljusrosa leggings innan..''
och med mitt dåliga pokerface kunde jag inte hålla fnisset tillbaka och sen satt jag där med dom missfärgade ljusrosa leggingsarna och fick bli pyjamasbyxor istället.

eller när du trodde jag hade köpt en klänning för 1.599 kronor och du var så arg, och skällde,
och jag hade inte hunnit pratat klart och berättat att den var på 70% och att jag bara betalade en femhundring och du stod på mitt rum och skällde och jag bara flinade, och sen frågade du vad som var så roligt och jag svarade att jag köpte den på 70% rea, och då frågade du varför jag inte sa det från början och jag svarade att jag inte hann innan du vart arg och då skrattade du och sa ja ja, men den var jättefin iallafall och sen gick du ut ur mitt rum och jag skakade på huvudet och flinade, tänkte pappa, min pappa.


nej, det är dags för mig att inse att ingenting någonsin kommer ordna upp sig och att du är, otroligt nog,  ett avslutat kapitel i mitt liv och att jag mår bäst av att låtsas som ingenting.
det är självklart att jag kommer sakna dig så som du var, när vi skulle övningsköra och du vart arg för att jag svängde i 60km/h och körde 40km/h på ettan och jag vart arg för att du vart arg.

men så är det här i livet, människor förändras.
det var bara jävligt tråkigt att min pappa skulle göra det,
förändras till någonting helt ohållbart.


det kommer en tid i ditt liv när du inser...
vem som betyder något, vem som aldrig gjorde det,
vem som inte kommer att göra det, vem som alltid kommer att göra det!
så oroa dig inte för människor i ditt förflutna,
det finns en anledning till att dom inte finns med i din framtid


pappa det får vara slut nu, det räcker.
lev ditt liv, så lever jag mitt och fortsätter vara lycklig,
men ångra dig inte sen för det är försent, det är redan försent.