du har bränt alla broar för all framtid nu och jag hoppas du är medveten om att det aldrig någonsin kommer bli bra igen, jag kommer aldrig någonsin titta åt ditt håll igen. du har visat klart & tydligt hur du vill ha det och det kan jag inte påverka.. men kom ihåg att det är någonting som alltid, alltid kommer sitta i och inför framtida år behöver du inte ha i åtanke att höra av dig eller försöka reparera någonting.. jag kommer aldrig förlåta dig för att du låtsas som att jag inte finns, och jag kommer aldrig mer vilja ha någonting med dig och göra.

det är helt otroligt att du kan förstöra en hel dag för mig bara genom att jag tänker på dig och dina grova felsteg.. jag kommer nog tyvärr aldrig vakna och komma på att ja, men det var ju därför min egen pappa började låtsas som om jag inte fanns... och tänk att du låter mina känslor ge dig rätten att sluta vara pappa åt mig..
hur mår du egentligen? vad tänker du på? hur känns det när ni sitter och äter middag? hur känns det när ni firar födelsedagar? hur känns det att det gått så långt att jag knappt ser dig som min pappa längre? hur kändes det när jag var hemma i tretton dagar och vi inte ens träffades?

jag tror inte du förstår allvaret i det här, jag vet precis hur du fungerar och att du tror att det här är som vilken bagatell som helst.. ungefär som när vi tjaffsade i tio minuter om att jag ville ha fest, men jag fick inte.
det här är ingen lek, det är ingen bagatell och det är ingenting man rycker på axlarna åt..
du har lyckats, och om du har lyckats med det du hade som mål eller inte det vet inte jag.. men du har hur som helst förlorat både respekten, kärleken, far&dotter relationen, tilliten och blodsbandet med din förstfödda dotter!
det gör inte ont längre, jag gråter inte om nätterna och jag saknar inte dig längre heller. jag trodde inte man kunde lära sig att leva utan en människa som varit så otroligt viktig, men det gick tydligen efter mycket om och men..

är du stolt över att det är på detta vis? känner du dig manlig eftersom du inte kunde höra av dig under de tretton dagarna jag var hemma senast? undar du inte hur jag mår? vad jag gör? hur jag trivs i min nya aupairfamilj? hur jag klarar det ekonomiskt? vad jag gör på veckorna? hur det blir till jul? om jag behöver någonting?
näe, det finns ingenting du undrar längre.. eftersom jag inte finns längre, eftersom jag bara är någonting som du händelsevis råkade vara pappa till, och som tyvärr hade åsikter och funderingar, känslor och en käft att prata med..

tänk när en av mina gamla kompisars pappa skaffade en ny kvinna och skaffade barn med henne, och sen var inte min bästa kompis välkommen där längre.. hennes egen pappa hade sagt att hon inte var välkommen där längre och att han inte längre brydde sig om henne.
då satt vi vid köksbordet morgan, och pratade om det och jag var så ledsen för hennes skulle för jag kunde inte begripa hur man kunde göra så.. och jag, med den dåvarande bästa pappan i världen kunde inte ens sätta mig in i situationen och du sa till mig att sådär skulle du aldrig kunna göra, aldrig någonsin och du kunde inte förstå de föräldrarna som gjorde något så hemskt mot sina barn.

men idag är det barn & föräldrar som sitter runt sina köksbord och pratar om oss, om dig & mig och allt som är förlorat och om hur snabbt det kan gå från världens bästa, till ingen relation alls.
nu är det mina kompisar som är ledsen för min skull, och det är jag som sitter i den situationen som jag för några år sedan inte ens hade en tanke på.. livet förändras, ibland mer eller mindre, ibland drastiskt eller ingenting.

men nu sitter jag här i min säng i hamburg, och du har egentligen inte brytt dig sen jag flyttade hit.
jag känner ingenting när jag tänker på dig just nu, varken glädje, sorg, saknad eller ilska.. det är som ett vakum som flyger runt någonstans bak i mitt huvud.. det har gått så långt att jag vant mig vid att du inte hör av dig eller bryr dig, engagerar dig eller aggerar pappa..

oj, nu vart det mycket text ifrån någonting som egentligen bara skulle vara en status-uppatering på facebook..
det jag egentligen ville säga var att det nu inte finns några vägar tillbaka, och att alla broar är brända och att det gått så långt att förlåtelse inte finns på kartan, förstår du allvaret i att jag säger att jag aldrig kommer förlåta dig för att du skiter i mig pappa? vi kommer aldrig hitta tillbaka, aldrig någonsin..
men tack för de åren jag fick, och tack för de gånger du kramat om mig och torkat mina tårar, de gånger du ställt upp och de gånger du varit den pappan ett barn ska ha. men nu blåser det andra vindar, min familj ser annorlunda ut och det gör din också, för där finns inte jag med längre.









Jag tänkte faktiskt att jag skulle skriva dig några rader,
eftersom vi aldrig pratar, eftersom vi aldrig ses.

Hur går det runt nu, hur fungerar allt?
Vad ser du längst där uppifrån jakttornet?
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev?

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår?
synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på.
Men livet går isär och man har så fullt upp med sin egen värld,
och du vet att du borde ringt mig mycket mer än vad du gjort.

Det är kväll här och jag jag har fyllt mitt huvud med billigt vin,
och man blir sentimental av ingenting.
Blir det is på plan i år?
Står fotot av mig kvar där det stod när jag drog?

Jag minns en massa fester, hemma hos mig och en bit bort,
det var där jag rökte hasch för första gången.
Och hur många timmar har du väntat på mig där nere på stationen?
det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår..



Hamburg är bra om man inte vill vara med,
det kan gå dar här utan att jag tänker på dig en sekund,
jag gillar barerna i mitt kvarter, och månen här är den vackraste som jag vet,
man kan leva ett helt liv här i hemlighet..



Om linje 111 tar mig hela vägen hem,
om det finns en chans att man återförenas i himlen sen, eller i ett annat liv..



Tills dess ha det gott,
och sköt om dig,
ta det lugnt,
hälsningar från mig.