min pappa fyller ju år idag, nu ska vi se...
48 år fyller han och föddes en måndag för 17 532 dagar sen, men det var inte det som var det viktiga nu..

jag har inte hört av mig till honom över huvudtaget, jag har inte ens övervägt det eller funderat på att göra det.
jag antar att mina syskon, eller iallafall någon utav er tycker att det är fel av mig, om inte annat tycker väll någon annan själ där ute det, någon som inte har en aning om vad som ligger bakom detta beslut..

pappa har en dotter, en förstfödd dotter som är 19 år och bor i ett helt annat land, tyskland.
när denna dottern åkte hem till sverige för att hälsa på så brydde sig inte pappa om att höra av sig, eller var angelägen om att träffas, trots att de befann sig i samma stad i över en vecka.. det är bara en av miljoner saker som bränt in denna besvikelsen och ilskan i dottern, långt in i själen och när hon säger att hon inte har någon pappa så överdriver hon inte.. att vara pappa på ett papper är en sak, men att aggera pappa, älska sitt barn vad som än händer, sätta barnet i första hand, bry sig hela tiden, finnas där varje dag och dygnet runt är en annan sak.. det är det som är att vara pappa, och en pappa som inte gör något av ovanstående är i mina ögon bara en grå fläck som råkade vara denne man som kallas pappa, och så är det.

jag hade en gång en pappa,
men jag har ingen pappa,
och det kommer jag aldrig igen att ha heller.






ungefär såhär glad är jag på honom...