jag har precis suttit och skrattat tills jag blev svimfärdig,
tänk vad himla förstående, sympatiska och ROLIGA vänner man fått förmånen att få ha?
herregud, ibland tror jag seriöst att jag kommer dö av ett skrattanfall...




nu ska jag avsluta mitt pluggande och kila ut på rummet för att kolla på andra avenyn!
imorgon måste jag på skolan, jag känner mig som en jag-vet-inte-vad.. det känns iaf som jag är isolerad från civiliastionen, jag måste träffa alla mina lyckopiller igen!


det är helt otroligt hur mycket man kan störa sig på en människa,
trots att man varken ser, hör, eller pratar med denne..
det borde finnas tabletter man kunde ta och så TJOFF så glömmer man bort folk,
nu vet jag hur jag ska få nobel-priset!