jag sitter på samma plats idag igen, i samma rum och i samma hus.
på samma gård i samma by som jag gjort i arton år nu.
jag kollar ut genom samma fyrkantiga fönster, och ser samma källarbacke och gärsgård,
samma grannhus och samma gamla björk utanför fönstret..

visst har jag alltid varit less på att befinna mig här, jag har alltid längtat till någonting större, någonting bättre, någonting mer äventyrligt och någonting som är mer jag..

ibland på kvällarna önskar jag att det inte varit anna som flyttat hit till östersund,
utan att vi hade packat ihop våra grejer och flyttat till henne i stockholm istället för ungefär fem år sedan.

nu är jag så vansinnigt trött på att vakna upp här i denna gråa, tråkiga och lilvlösa staden.
jag är så innerligt trött på att handskas med motgångar varenda jävla dag, och behöva möta tragiska människor med en skrämmande livssyn. jag är så less på att bli motarbetad av en viktig människa precis hela tiden..
jag är obotligt less på att sitta i skolan dag efter dag trots att jag är helt ointresserad och bara längtar härifrån hela tiden, precis hela tiden.

jag har sån otrolig lust att bara packa ihop mina mest viktiga grejer och åka härifrån nu och skita i precis allting!
strunta i skolan trots att det bara är fyra månader kvar, bara lägga allting på hyllan och göra någonting jag verkligen vill, vara på en plats där jag verkligen vill vara och befinna mig någonstans där jag känner mig värdefull för alla i min närhet.

det finns ingen som har en endaste aning om hur mycket jag längtar tills skolan är slut och livet kan börja,
när man slipper känna sig tvingad att vara kvar här och plågas..
den morgonen när jag får vakna i en lägenhet i stockholm och solen skiner och jag vet så jävla väl att jag slipper åka hem till en tråkig vardag här, utan istället känna att jag är hemma för all framtid.. den dagen, kommer jag gråta av lycka som ett litet barn på julafton.

min mamma säger att hon alltid kommer stå med öppna armar när jag kommer komma hem och hälsar på,
och självklart kommer jag sakna att sitta i soffan med henne och asgarva, men det är ju någonting jag har att se fram emot när jag kommer hem iallafall.
och mina riktiga vänner kommer att stå kvar, hur många mil det än är emellan oss så finns dom alltid kvar.. även om dom bor på andra sidan jordklotet kommer jag känna deras omtänksamhet och kärlek inombords trots att man inte träffas varje dag.






pappa kan säga att jag har storhetsvansinne,
men jag trivs inte här...
jag överväger fortfarande att bara lämna allting..