livet är inte alltid en dans på rosor.

det kan hända att bandet mellan dig och en närstående dras ut och blir längre och längre..
till slut går bandet itu och det är som att kolla på en människa du inte längre känner, du inte längre når fram till.

det kommer kännas hårt att försöka röra vid denne men inte kunna känna,
att prata med denne men orden når inte fram, dom dör ut innan dom nått fram..

du kommer kanske försöka förklara hur du känner, och inte bara en eller två gånger,
oräkneliga gånger men denne kommer bara vända ryggen till och gå sin väg, och där står du ensam kvar.

det kommer vara ett par sömnlösa nätter,
några dagar när det plötsligt kommer några tårar trots att det egentligen inte finns någon anledning,
men när allt detta är över kommer du en dag inse att det kanske fanns en mening med det som hände?

och när den kvällen kommer då du kan gå och lägga dig utan att behöva fundera på när denne ska såra dig nästa gång, då kommer du istället tänka på alla fina människor i din omgivning som älskar dig, som bryr sig om dig och som aldrig skulle kunna ersätta dig med något eller någon, någonsin.

och när den dagen kommer, ska du passa på att tänka:
jag har gjort det jag kan, det är tråkigt att det ska behöva sluta såhär men nu är livet såhär och det är ingenting jag kan ändra på.. ibland måste man gå skilda vägar för att må bra, och det var det slutet den här sagan fick..