" i wont let you in close enough to hurt me. "
men vem tror jag att jag är då? gud eller? haha, jag skrattar åt mig själv. jag kommer aldrig kunna styra min känslor. men härligt att vara kär igen! nej, inte alls. jag mår så jävla dåligt. igår på förmiddagen fick jag panikångest utanför konsum och var tvungen att kräkas. mår jag bra? nej. är jag olycklig? ja. att jag dessutom klämmer ur mig det till "mannen alla gånger i veckan" när jag druckit fyra cider och en liter vin och knappt kan stå var ju ett otroligt bra drag, eller? idiotjävel. responsen jag fick var: varför är du kär i mig? man kan inte bli kär i mig? varför blir man det? ja men skjut mig då när du ändå håller på, tack. bjöd på ett litet flin och vinglade in från den där jävla balkongen istället, brydde mig inte om att börja förklara mig. det bara är så. jag vill vakna varje morgon resten av mitt liv med dig, punkt slut liksom! okej? kan nog glädja mig åt att han ändå var mer onykter än jag och garanterat inte kommer ihåg något. nytt försök en annan gång? aldrig i livet. jag hatar kärlek, jag tappar känseln i benen när jag tänker på det. mår illa, känner mig kallsvettig.