'' även om du inte tror det så älskar jag dig ''
så stog det i meddelandet jag fick av pappa igårkväll.
varför gör han såhär? det blir bara jobbigare, allt blir jobbigare.

jag stötte på honom igår på ishallen när olle hade sin hockeymatch.
han hejade lite förstiktigt på mig och jag hejade knappt tillbaka, jag får ont i magen när jag ser honom, det gör mig illa till mods.
eftersom ulrika inte var med igår blev han nervös, för när hon är med går han förbi mig med en meters mellanrum och låtsas som att jag är luft. hur kan man göra så mot sitt eget barn?

pappa är en anledning, och den enda anledningen till att jag inte vill bo i östersund. jag tycker det är jobbigt att han finns i närheten. fattar ni hur sjukt det är att säga hejdå till småsyskonen på söndagen för att dom ska åka till sin pappa och bo kommande vecka, till den pappan som också är min pappa men som skiter i mig och valt bort mig ur sitt liv? hur förbannat jävla jobbigt det är när lillasyster ska på stan och köpa kläder med sin pappa, eller när lillebror får ett sms där det står jag är så stolt över dig min son för att han kom med i hockeytruppen. när pappa inte uppvaktar dig när du fyller år, och pappa ringer inte när du har namnsdag, pappa ringer inte och säger att han saknar dig när du bor 200 mil bort, och pappa ringer inte och säger välkommen hem när du varit i ett annat land i tretton månader. pappa ringer inte och frågar hur du mår, pappa frågar inte om du kom in på högskolan och pappa säger inte krya på dig när du är sjuk. allt är så fruktansvärt och det är ingen jävel som förstår! alla säger att han är dum i huvudet, och visst är han det men ingen jävel fattar HUR ONT DET GÖR I MITT LILLA HJÄRTA och hur många nätter jag bara grinar och grinar för att jag inte längre har någon kontakt med människan som varit den bästa människan i mitt liv, min egen pappa.

jag fattar inte hur det kunde bli såhär, jag fattar inte hur pappa kunde välja bort mig ur sitt liv efter nitton år.
hur kan man bara plocka bort någonting som ÄR ens liv? det var jag och pappa. det var jag och pappa som stog på konsum och skrattade för att jag sa motros istället för rotmos. det var pappa som skrattade åt mig och undrade vad det skulle bli av mig när jag räknat ut att ett gånger noll var ett. det var jag och pappa som bråkade när vi övningskörde för att jag ville köra 60km/h när jag svängde. det var jag och pappa som målade om mitt rum till sent på natten för att det skulle bli klart så jag kunde inreda nästa dag. det var pappa som satt på sängkanten och tröstade mig när jag var ledsen. det var jag och pappa som pratade varenda dag när vi åkte hem efter jobbet och skolan. det var jag och pappa som satte upp julgardinerna och pyntade för advent. det var pappa som blev arg för att jag hade lyssnat på samma låt hela dagarna i fem dagar. det var pappa som förbjöd mig att klippa gräset för att det såg förjävligt ut. det var jag och pappa som köpte blommor till rabatterna på våren. det var jag och pappa som krattade på hösten. det var jag och pappa som skottade snö på vintern. det var alltid jag och pappa, jag och min pappa.

men nu skiter pappa i mig. jag och pappa krattar inga löv längre, vi köper ingen rotmos. pappa har ett annat liv nu, ett liv där jag inte existrerar. ett liv där det inte finns plats för mig. det finns ingen plats för mig i bilen, i soffan, runt matbordet eller vid högtiderna, det finns ingen plats för frida i pappas liv längre. frida får klara sig själv, utan pappa.
och det gör jag, jag klarar mig fint. nu går det bra, men ibland är det jävligt jobbigt. jag ligger inte på kvällarna och önskar att jag nästan dog så pappa börjar bry sig igen längre, och undrar inte om han tänker på mig längre.
jag går vidare, jag går med huvudet högt och jag skrattar iallafall.

jag är djupt sårad, jag är skadad längst in i själen och ett värre svek än det pappa gjorde mot mig kommer jag aldrig uppleva, det är helt omöjligt. trots detta, trots att jag är så innerligt besviken, ledsen, sårad, arg och ensam så är det tomt. det är tomt utan pappa och jag saknar honom så jävla mycket att det inte ens finns några ord. det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar den pappan han en gång var, tänk om pappa bara kunde krama om mig med samma kärlek och omtänksamhet en sista gång, bara en sista gång. tänk om jag fick sitta mittemot pappa vid matbordet och skratta en sista gång, bara en sista gång.

jag har så många vänner som älskar mig, jag har världens finaste familjemedlemmar och jag är lycklig med dom.
men pappas plats, den är tom, det är en tom plats i mitt hjärta där pappa har varit, den kommer aldrig kunna ersättas.
den kommer alltid eka tom, den kommer alltid vara där. jag älskar den pappan jag en gång hade, jag saknar den pappan som en gång älskade mig helhjärtat, som brydde sig och som värnade om mig.
den pappan kommer jag aldrig få tillbaka, och det måste jag leva med, och det är det som är så jävla jobbigt.